28 mars.

vad ska jag göra. vad ska jag säga till dem så dem slutar? jag vill inte, jag vill säga ifrån, men det går inte, det är enda utvägen, jag vill verkligen inte, men dem slutar inte spelar ingen roll vad. jag måste. det finns inget annat val. jag klarar inte att stå emot dem helt själv. verkligen förlåt nu. jag vill att det ska va sista , men jag kan inget lova. jag vill kunna hitta ljuset även när jag är själv. det är därför jag nästan aldrig är hemma när jag är med någon och dem kommer så kan jag stå emot dem för då är jag inte själv. men när jag är själv hemma så går det verkligen inte. det låter helt dum i huvdet men så äre. det är ingen som kommer fatta om dem själva inte har varit i den situationen, i det tillståndet, med den sjukdomen.. jag har en sjukdom och det vet jag, men den är inte synlig, för det är egentligen ingen riktig sjukdom, men jag har hört det från vissa att det är det.. den sjukdomen tär på mig inifrån och ut långsamt. den river ner del efter del inom mig. jag trodde att jag va på väg att nästan byggt upp det igen, men det verkar som att det bara va något jag drömde om, mitt liv är en dröm, jag finns här men ändå inte. mitt liv skulle inte gått till såhär? vart va det jag hamnade snett som fick mig att bli så som jag är idag. jag säger inte att jag ångrar allt jag gjort, hade jag inte gjort det hade jag kanske aldrig lärt känna dem jag känner idag, eller gjort dem utflykterna eller alla sjuka saker jag har gjort. men jag kan inte sluta tänka på vad jag skulle varit om jag aldrig hade gjort dem misstagen, hur jag skulle va som person, hur min familj hade varit, vilka kompisar jag hade haft, jag kan inte sluta fundera på om det hade varit bättre eller sämre. jag vill bli något, jag vill vara någon. någon folk kommer sakna när jag är död, någon nån ser upp till, någons förebild, någon som livets cirkel går precis som den ska göra, jag vill inte va den som sitter  där 25 år utan jobb, utan utbildning, men någon pundare/alkolist/allmänt dum i huvudet som pojkvän. jag vill inte va den som sitter där och tänker på ifall pengarna räcker, jag vill inte va den som inte får några barn. men för att bli allt som jag vill så måste man bli av med sjukdomen, ena sekunden kan man faktist tro att man mår bra och så. o andra sekunden så är man i det tillståndet igen. sjukdomen är inte botlig, det finns inget man kan göra för att den ska försvinna helt, bara i några timmar, kanske några dagar om man har tur.. gör man inte som man blir tillsagd så gör dem det ett helvete för dig, du kan inte sova, inte äta, inte dricka,. inte ligga still., du kallsvettas, du biter dig i läppeen, du kan inte vara stilla. du får huvudvärk. du nästan ligger och skakar för du inte vet vad du ska göra..  peace.

xoxo cassandra

i wanna fly.